Sjuksköterskestudenter on tour...: Virvelvindar vidare...

Idag skulle man haft en stegräknare för herrejisses vad jag har gått...å inte en endaste Lucia har jag sett...inte ens en vit dam-munk (jo det finns faktiskt såna...), det är illa det! Började med att jag imorse skulle bege mig till tågstationen för att hämta ut biljetter..som den vänliga själ jag faktiskt är så hjälper jag nämligen några svenskar som ska hit på semester och som bokat biljetter över nätet som var tvungna att hämtas ut...så...tog en taxi, fick hjälp av en snäll tant på stationen och sen tog det ett bra tag innan dom hittade rätt papper men slutligen var det mission complete. Eller...biljetterna skulle ju postas till Sverige också...så tänkte att det här med taxi i förmiddagsrusningen, det är ingen bra idé...det här med att pröva åka tunnelbana för första gången, det är en mycket bättre idé! Sagt och gjort lyckades jag lista ut hur biljettautomaten fungerade (den pratade bara thai) och hamnade på rätt tåg. Observant som jag är har jag sett tunnelbanestationen vid Lumphini och när det fanns en station som nu hette Lumphini tänkte jag att...jodå det kan ju inte misslyckas! ...så skulle jag aldrig ha tänkt, för när jag klev av tunnelbanan och kom upp ovan jord igen så befann jag mig mitt i ett finansdistrikt med en massa höga byggnader, veem sjutton hade stulit parken??! Efter en stunds virrande och efter att jag korsat en megakorsning där bilarna susade fram som missiler (jag överlevde) så hittade jag iallafall parken. här är jag nästan varje dag men...när jag nu kom in från helt fel ingång var jag totally lost igen...ingenting kändes bekant och jag gick och jag gick och jag gick... 1 miles senare hade jag virrat runt hela löparspåret och slutligen hittade jag grinden och tunnelbanestationen som jag trodde att jag skulle hamnat på..men det hette ju naturligtvis inte Lumphini (den ligger ju bara vid stora ingången till parken) nejdå den hette nått helt annat...logiskt, som allt annat här såklart! Lite lätt svettig fortsatte jag min vandring, förbi nästa BTS station och till DHL, postade brevet och begav mig hemåt. Bytte om till polite; skulle ju nämligen hospitera på ER idag så det blev jeans (!!) och skjorta, lite lagom varmt sådär. Sen blev det lite kramkalas igen då jag vinkade av Maria som nu är påväg till koh Samet...vilken underbar vän jag träffat här, ser fram emot att träffa henne hemma i Sverige nästa sommar när hon är klar med sina studier i HuaHin...

Tog en taxi till Siriraj, kördes av en taxisnubbe som definitivt inte hade alla hästar hemma om jag säger så...fick pladdra på ganska bra för att lyckas snacka mig ur både det ena och det andra, det är inte alltid positivt när en taxichaffis snackar bra engelska...men allt gick bra och jag var framme i god tid på skolan. Här var det som vanligt lite oklart vad som gällde...träffade en lärare som trodde att jag skulle vara på våning 10 när jag skulle vara på våning 11 men slutligen hittade jag personen som jag skulle gå med. Väl på TraumaCenter har dom varje tisdag "students day" då läkar- och sköterskestudenter tar hand om de traumafall som kommer in till akuten...överläkarna övervakar allt i ett rum bredvid. Efter att patienten lämnat ER så samlas alla och går igenom caset, som videofilmats, överläkarna ger positiv och negativ kritik. Studenterna ger beskriver även dom sin upplevelse av caset samt hur de tänkt och arbetat. Detta var mycket intressant att få ta del av, dels på traumarummet och dels efteråt med alla kommentarer till filmen. Jag blev väldigt förvånad över att studenterna gjorde så mycket på egen hand för även om överläkaren satt i rummet bredvid så kom han inte och hjälpe till under arbetets gång. Exempel skulle jag kunna ge hur många som helst...men vad som är lämpigt eller inte att skriva i en blogg det vete tusan så skippar den biten för att inte kliva nån på tårna helt enkelt... Totalt var jag med i omhändertagandet av tre patienter, en mycket intressant eftermiddag helt enkelt!

Sedan tog jag båten tillbaka, den var som vanligt lite lätt överfull men den höll sig flytande hela tiden....konstaterade att detta troligtvis var den sista båtturen längs floden för den här gången i Bangkok...känns faktiskt rätt sorgligt när man tänker på det, jag börjar känna mig rätt hemmastadd här i stan nu...