Den med tornadon, Sam och den hysteriska flygvärdinnan...

Lycka är att stå med fötterna på jorden! Denna dagen ett liv....eller vad är det man säger! Planet blev som sagt försenat i Vegas då det påvägen till Vegas tvingade nödlanda efter att ha överrumplats av hårt väder och tornados! Det är då det är roligt att sitta mitt ute i öken....men denna gång bokades vidareflygen om direkt så vi skulle hinna, ja lite beroende på när planet kunde landa ville säga. Men...plötsligt händer det sägs det och efter nån timme ropades det ut i högtalarna att en ny besättning var påväg till flygplatsen och ett nytt plan var framletat. Jaha, kändes ju jättetryggt att veta att de tagit fram reservplanet och väckt en stackars stand-in-besättning....Piloten gäspade stort på vägen till planet... Men, snabbt som attan fick vi boarda, hamnade längs bak och min närmsta sätesgranne var Sam...en lurvig liten globetrotter-rackare på några jordsnurr...ja en hund alltså...som reste tillsammans med sin husse. Bägge mycket trevliga. Time for take off....flygvärdinnan förvarnar oss om att detta kommer bli en mycket bumpy ride speciellt för oss som sitter längst bak....Jaha mumlar min andre sätesgranne på andra sidan gången...lycka vi fick både hunden OCH den skumpigaste platsen. Först tankades extrabränsle, bara om och ifall att vi skulle behöva flyga till annan destination eller tvingas vända!(??)! Vi rullar ut på startbanan och....blir stående....hela planet gungar som en gammal gungstol och kapten meddelar att det är för hårda vindar för att lyfta...men han ska göra ett försök så snart det är möjligt! Försök???!! Hur många chanser har man egentligen, enligt mina kalkyler så lyfter man eller också är man kvar på marken. Men är man nu i Vegas ska man väl gambla och snart krängde vi iväg...Att vi inte for av startbanan är för mig ett under, kastvindar mak mak. Lille Sam hade allsång i sin transportväska under sätet, planet knakade. Vi kom iallafall upp från marken, trycktes ner igen av vinden, flög upp igen, krängde på sidan...Full gas...tvärnit och segelflyga...full gas igen. Tänkte i mitt stilla sinne att sålänge flygvärdinnan är lugn är det inga problem, vände mig om för att titta och insåg att flygvärdinnan stod och hyperventilerade i ett hörn i köket samtidigt som hon försökte hålla fast alla grejer som for omkring...ropade lite spontant en fråga om hon var okej, fick inget svar så skuttade bak till henne och hjälpte henne hålla i serveringsvagnar och annat kraffs som flög omkring (nu förstår jag det där med handbagaget LÅNGT in under stolen framför). Flygvärdinnan hade halv helpanik och började skicka jag-älskar-dig-sms till sin familj...mitt i denna kaos så lyckades lille Sam aka Houdini rymma ur sin transportväska och for omkring i planet som en liten fyverkeripjäs i ett gravitationsfritt rymdskepp. *suck* men nu kom iallafall ytterligare en flygvärdinna till undsättning så flygvärdinna nummer ett (hon med panik) kunde tryckas ner i en stol tillsammans med en pappåse att andas i medan Sams husse och jag jagade rätt på Sam som placerat sig under ett säte i första klass... Så ganska snart var ordningen återställd igen, kändes dock som att planet skuttade fram på en plöjd åker men allt var bättre än innan så jag passade på och sova en stund. Vaknade av att jag satt i luften ovanför mitt säte, planet var på sniskan igen och jag fick en syrgasmask i huvudet...kaptenen meddelade dock att det inte fanns anledning till annat än lugn och att maskerna utlösts av turbulensen i planet, kändes ju tryggt. Sam, som nu satt i husses knä funderade på vad det var för gula bollar som hängde och dinglade i taket. Sen skulle vi ju bara ner...undefär lika rogivande som när vi skulle upp...gaaalet! Denna resa går till historien, nu vet jag vad riktig turbulens innebär!! Rätt skönt att nu stå med fötterna på jorden igen och vara tillbaka på universitetet i Ohio! Nu ska jag kosta på mig en lååång eftermiddagslur..... Tjing på en stund!